Skapad av Ulla Leissner sön, september 23, 2007 11:29:31
Den 15 april år 1900 föddes Mirjam Derwinger Hallberg i Skönberga utanför Söderköping.
Det var en livlig och glad liten flicka med känsligt samvete och ömsint snnelag. Full av nyfikenhet och levnadslust skuttade hon runt och klättrade i träd och klockstapel. Mirjam och hennes tre syskon (Ebba, Johannes och Elias) växte upp i en gammaldags prästgård på landet. "Mor var evangeliet och far var lagen" brukade hon säga. De fostrades i en sträng och högkyrklig anda. Minsta hyss bestraffades hårt, både i skolan och hemmet. Varje söndag måste barnen uppmärksamt följa faderns predikan i kyrkan för att sedan förhöras under eftermiddagen.
Mirjam far var komminister Axel Derwinger från Vimmerby. Farmor Matilda var begåvad, humoristisk och slagfärdig men kunde varken läsa eller skriva. Hon var känd i bygden för sin kokkonst och hade t o m lagat mat åt kungen, Oscar II, när han var på besök i Vimmerby.
Mirjams mor, Frida Nylander Derwinger, var fotograf i Söderköping. Hennes far Johan Fredrik Nylander hade ett plåtslageri vid torget och var en känd profil i staden, "fabrikörn" kallad. Han var en man före sin tid, som ansåg att flickor borde få utbildning och yrke. Frida fick utbilda sig till fotograf och han skaffade henne en egen ateljé vid torget i Söderköping. Hon hann yrkesarbeta några få år innan hon gifte sig med Axel Derwinger, som kom till ateljén för att porträttera sig. Att vara både fotograf och prästfru var inte passande på den tiden.
I Mirjams barndomsvärld var morfar Johan Fredrik Nylander den stora förebilden, en generös och varm man, som alltid var beredd att stötta och hjälpa. Mirjam bodde hos honom under sin skoltid vid Söderköpings samrealskola. Han hade själv konstnärliga anlag och uppmuntrade hennes intresse för teckning och skrivande.
Mirjam har skrivit mycket om sin barndom, t ex om livet en prästgård på landet, om skolans bestraffningsmetoder och om fattighuset. Det var en annan värld, där tystnaden endast avbröts av yxhugg, hammarslag och ljudet av hästhovar, en värld utan motorer och elektricitet. Mirjam såg och hörde sin första bil 1907. Vägarna var smala och steniga. Det flög gnistor när hästhovarna slant på stenarna.
Mirjam berättar också om fattighusets två mörka rum. I det ena var en "sinnessvag" kvinna instängd. I det andra bodde sju gamlingar, både män och kvinnor. De hade dåligt med mat, många var sjuka och de fick alltför lite ved av kommunen. Allmosor höll undan den värsta nöden. "Det var så på den tiden. Människor for illa", sa Mirjam. "Ingen såg orättvisorna".
Mirjam tog realexamen i Söderköping och snart därefter flyttade familjen till Bredvassa prästgård i Loftahammar, där fadern blev kyrkoherde. Från tidig barndom var det Mirjams dröm att bli lärarinna, ett yrke som hon aldrig ångrade. Hon började vid seminariet i Kalmar. Den stora upplevelsen under seminarietiden var mötet med författarinnan och religionshistorikern Emilia Fogelklou. Hon öppnade nya tankevärldar för de fascinerade eleverna. Under denna tid omvärderade Mirjam mycket av vad som inpräntats under barndomen och tog starkt intryck av nya strömningar och tankar inom pedagogik, kvinnofrågor mm.
Åren i Kalmar präglades av första världskriget och det var mycket ont om mat och bränsle. Vintrarna var kalla och eleverna var undernärda och trötta. Det hände mer än en gång att lektionerna fick ställas in för att eleverna inte orkade följa med undervisningen.
1921 kom Mirjam som ung nyutexaminerad folkskollärarinna till Ronneby landskommun och blev lärare i Guttamåla skola. Hon flyttade in en liten vindslägenhet, utan elektricitet, med bara ett köksbord, en stol och en madrass. Friheten var berusande. I grannskolan Saxemara, en halvmil därifrån, hade väninnan Anna från seminariet i Kalmar fått plats, och de sprang en genväg genom skogen till varandra varje dag. Livet lekte och för den första månadslönen köpte Mirjam något så förnuftigt som en brosch och en mandelkvarn!
Kvinnlig rösträtt infördes 1921. Mirjam och en bondhustru tog mod till sig och gick in i röstlokalen mellan leden av män, som föraktfullt kommenterade detta okvinnliga och löjliga tilltag.
Efter något år kom en manlig folkskollärare till Guttamåla skola. Han hette Wive Hallberg, uppvuxen i Kuggeboda utanför Ronneby. Det var en kraftfull man, glad och humoristisk, som snickrade möbler, jagade och körde motorcykel. De gifte sig 1925 och därmed kom Mirjam att stanna i Blekinge. Tillsammans tog de hand om undervisningen av bygdens barn. Blekinge var fattigt och outvecklat på den tiden. Det fanns ingen elektricitet och vägarna var dåliga. Barnens föräldrar var fiskare, stenhuggare och småbrukare, ofta mycket fattiga hem. På den tiden fanns varken skolskjuts eller skollunch, inte ens regnkläder eller stövlar. Mirjam berättade om barnen från öarna, som först tog sig över havet och sedan gick flera kilometer i träskor i ur och skur. I skolsalen hängde våta strumpor på tork och i omklädningsrummet simmade tofflorna när snön smälte. Matsäcken bestod ofta bara av ett stycke grovt bröd. Mirjam tyckte på gamla dagar att hon varit alltför sträng och fordrande som lärarinna och pratade ofta med ömsinthet om sina forna elever.
En lärarinnas lön var betydligt lägre än lärarlönen. I början av 1900-talet fick man inte fortsätta sin tjänst som lärarinna när man gifte sig. Detta var dock tillåtet på Mirjams tid. Däremot fick hon vördsamt ansöka om tjänstledighet när hon 1932 väntade sitt första barn. Detta beviljades nådigt, under förutsättning att hon avstod från sin lön och ordnade bostad åt vikarien.
Utöver skolarbetet arbetade både Mirjam och Wive för traktens utveckling. Under åren framöver fick bygden elektricitet, jaktvårdens organiserades och kvällarna ägnades åt studiecirkelverksamhet. Deras sista gemensamma arbete var att lägga grunden till Risanäs skolmuseum i Ronneby.
På 1940-talet flyttade familjen närmare Ronneby, då Wive blev överlärare, sedan rektor, i dåvarande Ronneby landskommun med 11 skolor från Lockansmåla i norr till Saxemara och Guttamåla i sydväst. Mirjam tjänstgjorde i Persborg, sedan i Kallinge och de sista åren före pensioneringen i Hasselstads skola.
Mirjam älskade sitt arbete som lärare och undervisade med entusiasm och inlevelse. Hon hade en förmåga att fånga barnens intresse, hade livlig fantasi och kunde levandegöra undervisningen. Mirjam var konstnärligt begåvad och använde den talangen i skolan. Teckning och målning var en naturlig del av undervisningen. På fritiden gick hon på målarkurs och på sina få lediga stunder målade hon i olja.
Som pensionär började Mirjam med liv och lust att släktforska. Hon lyckades i några grenar ta sig tillbaka till före medeltiden, mycket tack vare att det fanns präster bland förfäderna. I sammanställningen infogade hon sedan tidsdokument och historiska fakta.
Mirjam började skriva dagbok vid 14 års ålder och fortsatte med det i hela sitt liv. Hon sammanställde sina dagboksanteckningar med beskrivningar av enskilda släktingar, händelser och företeelser. Det blev 14 fulla pärmar, ett livsverk och en kulturskatt för kommande släktled.
Ett annat brinnande intresse var kvinnans roll och situation genom århundranden. Hon läste otaliga böcker i ämnet, blev upprörd och arg och skaffade sig en klar och bestämd uppfattning om vikten av kvinnans självständighet. Hon tyckte under sina senare år att det var utmärkt bra att flickor inte gav upp sin självständighet genom giftermål!
Efter makens död lärde hon sig vid 77 års ålder att på egen hand sköta huset. Hon ordnade reparationer, rörbyten och ommålnng, även sedan hon blivit sittande i rullstol. Detta var möjligt tack vare vänliga och omtänksamma grannar.
Mirjam flyttade vd 91 års ålder till Mårtenslund i Lund, ett kommunalt ålderdomshem som var ett föredöme vad gäller miljö, trivsamhet och omtänksam personal. Hon kom då närmare sina döttrar, Ulla och Ragnhild. Frånsett hennes sista halvår, då krafterna började svikta, ägnade hon tiden åt böcker, främst historia, med hjälp av tillmötesgående personal på biblioteket. Hon läste 60-70 böcker per år, antecknade och skrev resuméer av böckerna för att hon skulle komma ihåg innehållet.
Mirjam levde ett långt och innehållsrikt liv, som präglades av rättrådighet och omtanke om andra. Hon värnade om frihet och strävade alltid efter att göra "det rätta". Alltid positiv, tacksam och intresserad av vad som hände i omgivningen och världen. In i det sista tänkte hon nya tankar och reflekterade över tillvaron. Hon var inte rädd för att dö utan tog det som något naturligt. "Men det är ju lite förargligt", sa hon en gång vid 99 års ålder, "för jag vill ju så gärna veta hur det går".
Mirjam dog ett par månader efter sin 100-årsdag. Bland alla brev från vänner och gamla elever i samband med hennes begravning, kunde man läsa: "Så lämnar oss åter en stark kvinna" - "En fantastisk människa har gått ur tiden" - "Hon var stark och banade väg för många unga och kanske särskilt kvinnor."